För mig har skriva alltid varit en terapi när något varit tufft i livet. Min första dagbok började jag skriva när jag var 7 år. Sen skrev jag dagbok i alla år till datorn kom in i mitt hem och man kunde göra det via den. Alla har vi våra sätt att bearbeta det jobbiga som sker under livets gång. Vissa tiger och lider. Andra kan prata öppet om det svåra, skriva av sig, rita mfl sätt. Men att skriva så lägger man på nått vis det jobbiga nån annanstans än lagrar det inom sig, så känner jag. Lite fenomenet "ut med det" 😜 Ligger det kvar i kroppen allt blir man sjuk så tror jag . Det är inte bra att hålla käften rätt och slätt, tänka på vad andra ska säga om man pratar öppet osv. Det ger jag sjutton i. Jag skriver det jag behöver skriva och är det nån som störs sig på detta är det så enkelt att låta bli att läsa. Det är MITT liv jag skriver om, mina tankar och funderingar.
Till mammsen❤
Det har ni gått 3 år snart 13 juli då du for i väg till landet bakom molnen.

Helt oförutspått fanns du inte bara från ena dagen till den andra, helt utan nån förvarning. Vi pratade ju kl 12 dagen innan som vi alltid gjorde, avslutade med vi hörs då och kl 12 nästa dag säger pappa att du inte vaknat. VA? Klockan är 12 och du var inte vaken då är nått riktigt fel. Med andan i halsen, nattsärken på då jag haft ett dygn galenskallevärk och med dotra i luren hela vägen åker jag i 120 km/timmen upp till dig. Och jag såg ju att du var inte där, vadfaaan var tanken då innan jag larmade 112 helt panik slagen. Det tjatade om att jag skulle lägga dig i framstupa sidoläge och det visste jag ju att du med din rygg inte skulle klara för du hade ju så ont. Jag bara vägrade i paniken då detta skulle göra det ännu värre. Jag kom i ett sådant panik artat trauma då att jag bitvis inte minns dagen som följde. Jag minns inte vart jag befann mig just då ditt hjärta stannade för gott, jag var så rädd och så jädra liten just då. Stod jag vid huvudändan av sängen eller vart stod jag? Jag minns bara ditt sista andetag inte vart jag befann mig och hur den vita färgen liksom rann ner över ditt ansikte. Hur din hud blev så slät att du blev dig olik. Och jag bara väntade att kanske kommer ett andetag till men det gjorde det inte. Du somnade för alltid, du var borta. Så ofattbart att jag bara stod där och såg på hur du dog framför mina ögon och jag kunde inte göra nånting. Fan också som du brukade säga. Detta kan bara inte vara sant inte min mamma som alltid kämpat sig igenom alla år med massa krämpor. Du var inte dement, du var ju som du alltid varit, du skulle inte bara gå och dö framför mina ögon. Och att vi inte ens fick prata. Du vaknade aldrig upp från det jag hittade dig där hemma i sängen. Men när de intuberade dig med respiratorn och jag stod där och höll din blodiga hand , grät och sa att du måste kämpa nu då såg jag att du hörde mig för då kom tårar ur ditt ena öga. Jag vet att du hörde mig. Jag hoppas du hörde vad jag sa sen på kvällen/natten. Hur tacksam jag varit för allt du gjort för mig ialla år, hur mycket jag älskade dig❤
Att gå ut från rummet den natten på sal 16 var det tyngsta steg jag nånsin gjort, att lämna dig där och aldrig aldrig mer få ha dig hos mig, så absurt. Så liten du var, så blek när jag bäddat om dig, pussat dig på pannan, tagit av dig klockan och halsbandet. Det var det absolut värsta jag nånsin varit med om i hela mitt liv att lämna dig där. Där och då kändes det som att allt blev meningslöst. Min mamma, min bästa vän fanns inte mer. Jag kände mig så förbaskat ensam. Men vi fick ju chansen att se dig en sista gång. Där uppe i kapellet. Jag var livrädd samtidigt som jag hade på näthinnan natten vi lämnad dig på salen bara i en sjukhusrock nedbäddad. Inte kunde du fara så. Och den underbart empatiska lvinnan som hjälpte oss på begravningsbyrån sa när jag frågade om kläder att självklart gör vi dig fin inför din sista resa. Och det gjorde hon ❤ Dina finaste kläder och allt. . Så när dörren öppnades till kapellet visste jag inte om jag skulle klara av gå in där. Jag fick ta myrsteg in med rädsla för att jag skulle totalt klappa ihop. Men oj vad fin du var. Var nästan så du såg friskare ut än innan. Mycke märklig känsla att stå där . Samtidigt som jag kunde känna att du verkligen hade fått frid. Du sov den skönaste sömnen man kan sova fri all smärta och allt. T.o.m stroken som man såg på natten hade förlamat dig fanns inte där i ditt ansikte. Du var verkligen fri❤ Och jag höll din kylda hand i min, pussade dig på den iskalla pannan men ändå var din hud mjuk så där som när du smörjde ditt ansikte jämt, jag minns varenda micro sekund där. Det var verkligen sista gången och man ville ta in allt så länge vi bara fick vara där med dig. Sista gången jag fick se dig nånsin😢 Tänk va.
Mitt i den gränslösa sorgens sen som förlamade mig var jag tvungen att ta hand om pappa så han skulle orka. Min ork fick jag lägga på paus. Jag löpte på som en duracell kanin med allt efter. Sköta pappa, fixa begravning, bouppteckning, stötta honom i sorgen till 100% mm. Hann inte känna, han inte sörja själv . När allt var över blev pappa svårt sjuk och 3 år från helvetet började. Vet inte hur många gånger under dessa år vi varit på väg att förlora pappa. Så sjuk som han varit ojoj. Och jag har varit där nästan varenda dag oavsett jag gått på knäna. På korttidsboendet från hell där de drogade honom och han blev en annan person till hemmen med idioter som vägrade skicka han med blodförgiftningarna mm. Så många vak nätter på akuten då jag inte trodde han skulle överleva, veckor på sjukhus jag var där varje dag och han var helt borta, såren som åt upp hans ben osv och jag fick vråla och skrika för att han skulle få vård tills jag själv stupade i vintras. 3 rygg och nack operationer, var själv på väg till landet bakom molnen och hamnade på AVA och sjukhuset mitt i allt detta, finnas för pappa, tömma mitt barndomshem, sälja det, precis ALLT på en och samma gång. Ja idag fattar jag inte hur jag orkade allt mitt i sorgen. Men det gjorde jag inte till slut då väggen stod som ett faktum framför mig och jag bara föll in i den. Ambulansen som kom och jag var totalt slut som människa. Min puls var uppe i 130 och blodtrycket 210/120. Min kropp sa rejält i från då. Och det blev ju ett enda stort ? För omgivningen VA??? Ja jag gick in i väggen med huvudet före rejält med all rätt efter allt. Även jag har en gräns trot eller ej men då skulle jag börja kampen att försvara mig i det. För hur kunde jag klappa hop jag som bara gått och gått liksom. Det är väl så jag upplevts som. Men nu är det slut med det . Aldrig mer att jag gör nått som tar mina krafter så igen.
Ialla dessa turer saknade jag dig, att kunna få prata med nån som verkligen förstod så som du alltid gjorde. Du fanns alltid där liksom, den trygga stabila när man behövde. Den tryggheten finns inte längre och det är skit jobbigt. Så mycket har hänt sedan du for i väg och jag har inte haft nån att ventilera med på det sätt vi alltid gjorde. Den dagen du dog dog även en bit av mig så känns det. Och jag har verkligen fått kämpa med allt, kämpa med att ändå hitta ljuset nånstans. Men efter min nära döden upplevelse blev inget sig likt. Allt i mitt liv ställdes om, jag är livrädd att drabbas av detta igen vilket kan ske av i princip vad som helst. Stress, mat, medicin, värme mfl kan göra att jag får anafylaxi allvarlig sådan och kan dö. Man fann sjukdommen i min benmärg när man gjorde en biopsi där. Det är en blodsjukdom i olika former som har man riktig otur leder till att man dör i den aggresiva formen. Den har jag inte tack o lov. Men denna är nyupptäckt så de är väl inte riktigt 100 på den. Men den påverkar mitt immunförsvar mina mastceller som ska försvara kroppen från yttre hemskheter. Så mina mastceller celldelar sig onormalt och snabbare än en frisk person. Lever sitt eget liv liksom. Vilket gör att jag kan få livshotande anafylaxier av mycket. Vilket också komplicerar nu när jag ska operera axeln. Jag måste ha speciellt övervak, speciell sövning, måste finnas intensiv där jag opereras, speciell medicin och kommer inte kunna få smärtlindring efter vilket kommer leda till ohygglig smärtor då denna operation är av sorten mycker smärtor efter lång tid . De ska såga av mitt nyckelben bla. Jag är livrädd för vården som orsakade mig detta då, litar inte på nån längre. Jag har fått en helvetes sjukdom pga en idiot till läkare som vägrade fatta vad jag sa den natten och gjorde som han tyckte. Detta resulterade i ptsd tror jag plus traumat när du for , utbrändheten och mitt i allt detta ska jag vara som vanligt, rycka upp mig och påt igen är vibbarna. Och NEJ detta kommer ta tid, den tid det tar.
Saknade efter dig gör ont, fruktansvärt ont och ibland blir det så jobbigt att tårarna bara forsar att aldrig mer ha dig här för jag behöver dig. Du var min bästa vän i ur och skur ❤ Lite känner jag att jag förorat pappa med nu . Hans demens är markbar nu och det är jobbigt. Den pappa som var stor, trygg och beskyddande är inte det längre och jag kan inte prata på samma sätt som förr med honom. Det är som saker och ting flyter bort för honom nu. Han kan vissa dagar inte ringa mig då det tekniska är svårt, han minns inte och är lite frånvarande ibland och det gör mig så rädd. Så rädd att även han ska fara iväg. Då vill jag verkligen inte längre bo kvar här . Det är så många tråkiga minnen, så många års kämpande för precis allt. Då du for var ju bara 6 månader eftet mina mögel år och helvetet jag gick igenom då med att förlora allt, min hälsa, mina krafter och alla sjukhus besök med operationer och mediciner pga det. Det är inte så mycket positivt rent sagt som hänt. Snarare en prövning från undre makter hur mycket man ska klara.
Jag saknar dig varje dag❤ Jag saknar våra samtal flera gånger per dag, dina stöttande ord när det var tufft men mest tryggheten att du alltid fanns där för mig och alltid förstod. Det finns det ingen som gör idag. När jag behöver prata om detta känns det som att omgivningen tycker att vad fan det är 3 år sedan. Men det skiter jag i. För mig blev detta ett trauma denna dag. Och avverka sorg är inget bestämt datum att nu är sorgen över. Den är bearbetad när den är det helt enkelt. Kort tid för vissa längre för andra. Och det var inte alla andra som stod med allt efter och blev utplånade känslomässigt. Detta var MIN sorg och mina upplevelser och jag är en känslig person vilket jag inte heller tänker be om ursäkt för samtidigt som du var den som som alltid stod mig närmast i hela mitt liv.
Jag vet inte hur många gånger jag lyssnat på våra sista samtal som finns kvar i min gamla telefon och jag minns att vi pratade kl 21 samma kväll innan allt hände då du ringde upp mig och sa att du mådde så dåligt och nästan grät. Jag ville komma över och att vi skulle kanske åka in till akuten men du vägrade och sa du brukar må så. Detta maler i mitt huvud hela tiden tänk om vi åkt. Hade de sett hjärnblödningen då att den var på väg, hade du klarat dig då? Jag kan inte släppa denna tanke. Jag frågade dem och jag vet att inget vi gjort den kvällen hade gjort utgången bättre . Stroken hade kommit, dödat vilket som det var en massiv hjärnblödning. Älskade mamma❤
Om jag berättat allt för dig som hänt vet jag exakt vad du skulle säga idag, jag vet. Och jag ska kämpa mig tillbaka, hitta glädjen och orken igen i min takt och på mitt vis den tid det tar. Och jag vet att du vet vad jag vill och det ska jag uppnå.
Mitt i all saknad är jag ändå glad att du slapp uppleva detta som pågår nu, pandemin. Jag vet att du hade blivit jätte orolig då ni var beroende av andra människor för att klara vardagen bättre . Hur hade det varit i dag tro då pappa hamnade på boende och hur hade du mått. Du är iallafall trygg nu och fri allt som händer här på jorden.
Älskar dig var du än befinner dig❤ Och saknar dig så det gör ont mellan varven❤
Det blev ett långt brev till himlen men så viktigt❤
Tänk alla upptåg vi gjorde ojoj, drog i väg då jag fick körkortet på det mest galna saker. Med det avslutar jag brevet till himlen ❤
Du och jag på havet ❤