Dagar, månader rullar på. Det börjar bli tungt att vara i denna pandemi då man är i riskgrupp. Tungt detta att inte kunna träffa folk som förr, umgås endast utomhus med 2 meters spejs. Och denna rädsla för det. Nåväl det har väl gått an nu när det är varmt och gott ute men sen då när det försvinner. Kommer det komma nya utbrott? När vågar man leva normalt igen eller är det så att vi aldrig kommer kunna göra det? 😲
Jag är i riskgruppen med min blodsjukdom, allergier och min överkänslighet med risk för anafylaxier mot massa massa läkemedel. Och att jag haft otaliga lunginflammationer. Plus blodgrupp A som de säger kunna bli allvarligt sjuka i covid. Så jag törs inte slarva, chansa osv. Det är jätte jobbigt att inte få vara med pappa med nu då han mår dåligt av och an, är snurrig och orolig. Att inte få se han hur pass det är är skit tufft. Vill ju inte förlora den dyrbara tid som är kvar för honom att umgås med han. Detta tär enormt och stressar mig. Allt stressar mig just nu.
Uppskjutna operationer och min kropp är i så dåligt skick nu och inte en enda tablett tål jag för att kunna lindra all smärta i kroppen som är överallt. Mina ben är rejält bortdomnade och verkligen jätte jobbiga att gå och stå på. Min utmattning börjar kännas av igen då det är få positiva saker som händet just nu. Känner mig ensam och rädd inför hösten hur allt ska bli mest för min stora axel operation som måste göras under sträng bevakning pga min blodsjukom. Och denna operation då de sågar av nyckelbenet mm är en tuff operation och långvarig rehab uppemot 6 månader. Och den gör jävligt ont efter sa läkaren. Och VAD ska jag kunna smärt lindra med😲 och VAD kan hända om jag inte tål sövningen, tänk om jag dör i en anafylaxi? Var ju bara ett år sedan jag var på väg till andra sidan pga en medicin jag inte tålde. Detta enorma ljus som höll på att rycka bort mig, Jag är fasen livrädd för denna operation. Då det är ortopeden på de stället där de höll på att ta mitt liv sist. Jag är livrädd för dem där efter det. Inte heller får man ha nån med pga corona.
Näe känner mig rätt liten faktiskt och skulle göra vad som helst för att få ha dig här nu. Mamma är mamma och den enda man känner sig trygg med. Den enda som aldrig skulle svika vare sig eller, ställa krav eller misstro en. Saknar dig varenda dag och filmen från den dagen varje gång saknaden gör sig påmind på det sätt som gör så ont går allt i repris i min näthinnan. Inget känns riktigt roligt längre sedan du for i väg 😢😢 Så ensamt att inte ha dig här och kunna ventilera alla bekymmer med och bli förstådd så som du bara alltid förstod. Jag mår skit mamma mellan varven😢😢 Få fattar detta och få vill prata om eller förstå att man kan faktiskt må dåligt efter allt jag gått igenom. Näe det är som folk är så upptagna med deras egna egon att de inte kan ens förmå försöka förstå att det kan vara jobbigt perioder i livet. Jag har ju haft åtskildliga år i helvetet egentligen sedan år 2004 då allt mögel bröt ut som värst och alla dessa år sjuk som attan av det plus allt annat skit som följde med i dessa turer. I ärlighetens namn tror jag få skulle palla dessa helvetes år överhuvudtaget utan att bli rejält knäckta. Men där återigen det som aldrig drabbats de kan heller aldrig ens försöka förstå hur det känns , trist nog😩
Idag, just i kväll saknar jag dig så det gör ont❤😢 Vill INTE känna detta, att aldrig mer. Lilla mamma var är du nånstans?? Du ska ju vara med oss. Jag pratade med din väninna idag och det rev nog upp lite igen. Hennes man gick bort nu i juli , sommade in där borta där pappa bor. Jag misstänkte det då jag inte sett han med på bilderna de lagt ut på FB därifrån då de ätit osv . Men han hade fått en långt liv 97 år så nu befriad från all sjukdom och får vila❤
Jag är så rädd att få detta telesamtal att det hänt pappa nått. Demensen har blivit mer konstant nu och är varje dag och jag är livrädd att det är nu kärlen drar i hop sig i hans hjärna och han en dag inte ens minns vem jag är usch. Han är ju den enda jag har kvar här nu och jag vette katten om jag skulle orka med en sorg till just nu. Känner mig alldeles för klen för det. Vill bara ha dig tillbaka om än bara för en dag till. Detta att det gick så fort från ingenstans är fortfaramde som ett trauma i mig. Som om halva mitt hjärta är borta sen den dagen, orken ja allt. Du var min mamma men du var även min bästa vän i alla väder och framförallt den enda som kunde förstå utan massa frågor hur jag hade och har det innuti min kropp. Det värker precis överallt och det blir svårare och svårare att hantera utan nån form av smärtlindring. Och utanför allt detta ska man vara till lags, glad och pigg fasta tårarna alltid bränner bakom ögonlocken. Jag tycker ärligt talat det mesta är skit nu och jag avskyr denna stad med allt den för med sig just nu. Skjutningar, rån, misshandel, våldtäkter och jädra grinigs hetsiga och hatiska människor många där ute. Varenda dag är det ju nått skit här nu. Vart fasen tog mänskligt beteende vägen? Vart tog vårt land vägen? Den trygghet vi hade? Näe fyfan säger jag om det som sker.
Om jag bara fick en enda dag till med dig skulle jag tacka dig för den du alltid var, vad du betydde för oss, hur mycket jag älskade dig❤ Visst tror jag du visste det men kändes som vi förlorade det där den där sista dagen på nått sätt. Att åter säga det till dig innan du for. För vi fick ju inte det avskedet då du redan sov den djupaste sömnen då jag kom hem den där morgonen. Allt efter det blev bara en hemsk film. Vi fick aldrig mer kontakt utan bara väntade på det lilla hjärta skulle sluta slå . Det gick för fort för mig och det var det värsta jag varit med om att se dig ta det sista andetaget och sedan lämna dig där mitt i natten och inte bara ta dig med hem igen frisk och pigg. Så overkligt nått😢 Dessa 12 timmar rasar i mitt minne varje gång det blir en jobbig saknar dag. Hur ska jag nånsin få bort den filmen? Jag vill ju minnas det bra inte detta. Om jag fick bestämna skulle jag här och nu åka och hämta pappa, flytta till ett hus där han kunde få det bra med bra hjälp vid havet den tid han har kva/r här på jorden. För tänk om jag inte kommer få träffa honom mer som förr utan 1 gång var 3,dje vecka, 30 minuter för detta corona helvete . Livet går ju inte i repris och man kan göra om liksom. Näe älskade mamma nu blir det försöka sova, det brinner i ögonlocken av alla tårar, dessa kvällar då saknaden kommer inpå så starkt gör så ont ända in i själen. Och jag vet att i morgon är en ny dag igen och det rullar på som vanigt i smeten. Men ingenting kommer nånsin bli sig likt mer och det är jobbigt. Vill inte vara här där alla tråkiga minnen finns. Jag vill vara vid havet där det blåser bort, nytt kapitel liksom.
Med det säger jag på återhörande, natti natt 😚❤ Älskade mamma så du fattas oss😢❤
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar