Vaknade abrupt 7 i morse av att fåglarna inne i väggen under taket här bokstavligen vrålade och jag vette katten hur många det var men hen här nere har kastat ut mat igen som vanligt.😈 Senare kom duvorna som redan hunnit skita ner hela grannens balkongtak. Bara hoppas deras tak inte läcker som mitt rakt igenom🤢
Detta var facit förra året då hen idogt gav fan i att ens fatta de kraftiga tillsägelser hon fick att INTE MATA FÅGLARNA I TÄTBEBYGGT OMRÅDE!!
Är detta trevligt att åsamka sina grannar med, duvavföring?? Då flertalet balkonger även har läckande tak som hyresvärden skiter i att åtgärda innebär detta skitande att det även rinner ner genom taken på våra uteplatser där vi har möbler, sitter, vädrar odyl. För att inte tala om all skit uppåt i huset överallt som vi oskyldiga får ta rätt på. Ja detta är väl lotten att bo i hyresrätt där djungelns lag gäller för detta skulle aldrig accepteras om man bor i bostadsrätt.
Och som det blev hos mig på balkongen en HÖK som satt och inväntade sitt käk i form av duva. Jag vill inte ha stora rovdjur på min balkong 😲 😈 Är ju inte Skansen/ Kolmården man bor på för bövelen.
Det blev bara till att kliva upp 7 för det gick bara inte sova pga alla fåglar som vrålade. Idag är det också 3 veckor sedan jag var ner och frågade vart min rustning tagit vägen och nästa vecka går vi in på 8 månader sedan jag beställde och BETALADE flera tusen kronor och har inte fått nått, sjukligt detta.
Annars denna dag har det nog varit den tristaste på mycket länge med oväder och mörker. Jösses vad det snöat och nu regnar det på det. Den enda utgång jag gjort var till sop rummet och det räckte. Fixat go mat, städat lite och mest sett på TV så får kvällen fortsätta känner jag. Satt och tänkte på dessa pandemi år som varit att det gått 3 år sen skiten startade och man i princip stängde sig ute från det mesta sociala, inte klokt. 3 år har gått förlorade så hemskt. Så mycket man har missat, förlorat då man måstat hålla sig borta.
Rensade igenom lite papper idag och pappas 5 år ligger ju i pärmar här med allt. Massa läkarjournaler från hans tid vilket gjorde att minnena kom upp så färska från dessa år, de sista. Jag vet inte hur länge man borde ha kvar alla papper då han är borta det blir 2 år nu i augusti. Får väl ligga här tills i sommar så är det väl dags att rensa bort iallafall räkningar odyl som är flera pärmar från alla år. Men det är så jobbigt då man börjar med dessa papper😢 Minnen av det som va, min älskade pappa ❤ Samtidigt ser jag på fotona på mamma och pappa de sista jag tog av den bara veckorna innan de avled. När jag ser dessa känns det som att allt är så galet overkligt att de inte finns här mer. För några korta sekunder sliter det i en av sorg att jag aldrig aldrig mer får ha dem här. Hur kan livet vara så grymt ?? Att man skall förlora det käraste man har, vem kom på det liksom? Ja nu kom ironi med men rent krasst det är så tufft att förlora sina kära 😢 Och det är ju så att sånt går man ju inte och tänker på när livet rullar på iallafall har jag inte gjort det mer än tanken lite kommit upp senaste åren då mina föräldrar blev äldre och sjuka. Men man slog bort det på nått sätt som att näe det händer inte oss tills den dagen kom då det var ett faktum. Jag fann min älskade mamma okontaktbar i sängen utom qll räddning. Det blev en riktig käftsmäll så oförutsett, utan minsta förvarning detta livets gång som det så vackert heter.
Men dessa foton jag har som både glädjer men också framkallar enorm sorg just nu. Känns gott att tända detta ljus för dem varje kväll ❤ Men vissa stunder så tungt att se på. Ibland tänker jag om jag istället borde lägga ner fotona med varann i en byrå låda. Ja jag vet inte det kommer och går ena dagen minns man med glädje det som varit och så rätt vad det är kommer sorgen för några sekunder och bokstavligen river genom hela kroppen och denna känsla av aldrig mer. Den är överjävlig usch.
Kanske kanske borde jag bara ha ljuset jag tänder tills jag kommit dit hän där sorgen lagt sig bättre? Ja det är inte lätt.
Sånt här kan man inte prata med nån om för då får man höra att vadfan det har gått si och så många år nu. Och vem bestämmer när sorg ska vara klar? Är väl rimmligen den som bär den som kan avgöra det tycker ju jag. För mig tar känslomässiga saker väldigt lång tid och jag tror denna pandemi och den ensamhet man haft under den gjort att man ju haft all tid i världen och vara kvar i massa sorgliga tankar då de sociala livet varit väldigt begränsat.
Det är lite så också att man måste ha gått i samma dojjor för att veta vad man pratar om. Har man inte gått igenom sådana tuffa saker kan man självklart inte relatera. Det var det min mamma och pappa var bra på att just kunna prata med❤
Tänk om man kunde få en enda dag, en enda timma att få dem tillbaka för en liten stund❤ Att få veta nu att man är född med ett hjärtfel är massor med frågor till mamma som också hade detta hjärtfel. Om hon kände, om hon mindes om jag hade nått konstigt som barn osv. Men alla dessa frågor kan jag aldrig få svar på nu 😢
Men att skriva, skriva och skriva är alltid bra då man känner sig ledsen. Man lägger de tunga på pränt nån annanstans så man slipper trycka ner det i ryggsäcken och bära på det. Så upplever iallafall jag det. Älta och vältra sig tills dagen D kommer och man är klar liksom och fått ett avslut. Och jag är ju seg på detta med känslor , det tar evinnerlig tid och så får det ju vara för det är så jag är skapt. 😉
Det possitiva denna dag då? Tacksam att jag är jag med de egenskaper jag har, att mitt hjärta varit lungt idag, att jag kunnat vara hemma inne i detta ruskväder och ätit gott, fikat med morotskaka och att jag kunnat undvika mer stress än det jag vaknade till. Och att jag har det otroligt mysigt hemma som ger mig harmoni ❤ Japp de possitiva överväger de negativa 🤗🤗
Med det säger jag på återhörande😚❤
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar