Att skriva är läkande och det hjälper att dels skingra tankarna dessa som inte är så roliga alltid och lägga i från sig dem på nån annan plats än inne i kroppen liksom.
Även om ni inte längre finns här fysiskt på jorden så finns ni i mitt hjärta för alltid💖 och jag kan skriva till er på det sätt som känns bra för just mig. Rakt ut i universum eller som jag kallar det för jag tycker det låter trevligare "Landet bakom molnen" men vad gör det om det känns bra tänker jag😊 Dagar, månader och år har gått sen vi pratade med varann. Inte klokt att vi inte pratat nu på snart 2 och 6 år, helt sjukt vad tiden gått. Så mycket har hänt här nere och nånstans kanske ni kan se vad vet jag. Ibland förnimmer jag er på olika sätt och skrattar till då jag kan känna pappas pip lukt då du satt på balkongen och rökte, känner det på min balkong nu ibland och då säger jag att det är okej att du kommer hit och blossar lite😉 så gjorde vi ofta efter att mamma for i väg. Kan känna en värme så som den värme ni båda hade och gav alltid och lukten från natten mamma somnade för alltid som jag alltid beskrivit som ett moln som luktar socker söt vanilj . När jag gick i från dig mamma på natten då var detta moln med mig i axelhöjd ut från sjukhuset. Och ofta ofta kom det tillbaka både hemma, i er lägehet och kan ofta känna så starkt i passagerar sätet i bilen när jag är ute och åker. Ja du älskade ju att åka med på spontana utflykter så helt säker på att du är med ibland 😉💖 När det är som mest jobbigt dessa stunder som fortfarande kommer och tårarna rinner ohejdat för en stund för man saknar er kommer ofta ett värmande lugn efter som om en enorm värme kramar om en helt och man blir lugn på nått sätt 💖
Men det är så mycket jag skulle vilja berätta och fråga. Vet nu att mamma du levde också ovetande med detta hjärtfel likaså mormor men jag minns aldrig nån av er klagade på hjärt besvär så. Tänk ni båda levde ett helt liv med ett farligt hjärtfel så makabert att ingen sett.
Jag skulle göra fisk en dag och ville göra pappas skysås till men har helt glömt bort hur. Den som var så galet god och som bara pappa kunde. Du gjorde den godaste fisken och minns vår sista lunch innan du blev allvarligt sjuk och inlagd. Det var dagen före allt förändrades och du hade kört med din permobil ner till fisk affären tidigt och köpt den största finaste hälleflundran man kunde hitta. Jag lagade till den med dig som hjälp bredvid och du gjorde såsen och vi åt så vi storknade 🤣 En sån fin dag vi hade du och jag.💖 Men såsen lär jag aldrig få äta mer för jag har ingen aning om hur du gjorde😢 Det är alla dessa små små saker som man aldrig kan få svar på nu. När du flyttade till sista stället skulle jag göra hälleflundra och komma ut med och vi skulle goffa i oss som den dagen men det blev aldrig av just att äta så då du inte längre kunde svälja 😢 Men jag är säker på att mamma och du åtskildliga gånger mumsat dina fisk rätter där i landet bakom molnen 😊
Just nu hade jag verkligen behövt er här allt hade varit så mycket lättare då. Det är så sjukligt ensamt numer . Så mycket har hänt som man står ensam med liksom, saker jag bara skulle kunna anförtro er. Människor i ens närhet som verkligen velat en illa och jag har verkligen inte gjort nån något ont och efter denna incident kommer eller kan jag aldrig mer lita på nån mer. Vidrigt att veta att en så ond människa finns i min närhet som i stället hade kunnat hjälpa mig när livet var som mest mörkt framförallt påmint mig.
Men aldrig aldrig mer kommer jag berätta om mitt liv det där innersta , vad jag känner osv utan det blir bara allmänt skit prat hädanefter.
Jag åkte ju i väg en dag ut till landet där du var sista tiden pappa och gick vår lilla slinga vi alltid vid fin väder rullade du och jag med rullstolen. Kunde verkligen känna det som det var då för en sekund . Då när varje minut var av värde att få ha dig här och denna oro den sista tiden att telefonen skulle ringa att nått hänt dig. Ja varenda minut var guld även om du inte sista tiden riktigt var med. Men mig kom du nästan alltid ihåg och det kanske var för jag var hos dig nästan varje i dag i dessa 5 år. Det tog inte alzheimern i från oss. Och den sista kontakten vi hade2 dagar innan du for i väg till landet bakom molnen då du kämpade upp ögonen efter så många dagar djupt neddrogad på morfin och lugnande och jag såg att du såg mig och dotra och att det var ett farväl fast du försökte prata kom ingen röst men vet ändå vad du sa då. Det kändes så makabert att säga att du skulle släppa taget och fara i väg till mamma som väntade att du behövde inte kämpa mer, vi lovade dig att vi skulle klara oss och att du nu bara skulle få ha det bra och att vi en dag ses igen. Nog det svåraste ord jag nånsin sagt i mitt liv för jag ville ju ha dig kvar så in i bomben 😢. Men din kropp hade ju gjort sitt här på jorden och som du kämpade sista 5 åren, du var en fighter av dess rang 💖 Sen vaknade du aldrig mer men jag vet att du hörde mig den dagen allt tog slut. Älskade pappa 💖 Och vi tog ännu ett sista farväl i kapellet inför din färd från jorden och då såg jag att du fått ro . Du sov den skönaste fridfullaste sömnen t.o.m med ett leende på läpparna, typiskt dig🤣
Jag har ditt telefon nummer kvar i min telefon pappa och har i bland ringt det och det säger att det går inte nå. Saknar när din bild kom upp i telefonen då du ofta ringde mig när du var lite orolig sista året. Men så för nån vecka sedan ringde jag och det gick fram signal på ditt nummer😲 Å så klart efter visst antal år får nån annan detta nummer men jag var tvungen att lyssna vem som svarade😉 Så klart inte du utan nån från långt upp i Norrland. Men för en sekund kändes det som då när du var här när signalen gick fram.
Ja livet kommer aldrig bli desamma såklart för ni saknas så det gör ont mellan varven. Jag blev enormt ensam efter ni reste i väg, det är så det känns bara. Är fasen den ena tuffa utmaningen efter den andra som man ska genomlida. Hur mycket kan en människa egentligen behöva kämpa?? Tycker jag fått så det räcker med allt? Men mest otäckt denna person kvinna som det va som gjorde det den gjorde och så jävla fegt och inte ens kunde stå för det, usch. Men kan säga att den lyckades inte fullt ut🤣 Ja kräk är väl förnamnet.
Håll nu era tummar däruppe för att allt kommer gå bra med mitt hjärta så jag slipper alla dessa turer med arytmier, ångest, ambulans och dessa eviga EKG,er för att utesluta. Men framförallt att dotra inte har denna mutation också.
Jag skulle verkligen göra allt för att få har er här om så bara för några minuter. Men så tacksam att jag ändå fick ha er i mitt liv i över 50 år och att ni var både mina föräldrar och bästa vänner💖
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar