Denna dag blev sisådär. Känner mig väldigt låg och jag vet varför. Mammas dödsdag närmar sig och den är lika tuff varje år. Som om dessa dagar 10-13 spelas upp igen och igen då hon mådde så dåligt och inte fick hjälp i vården. Vi hade många telesamtal och kvällen innan ringde hon och grät av smärtor och mående. Jag ville åka in med henne för jag var så orolig men hon envisades med att hon mått så innan. Men hon blev djupt medvetslös den natten hemma i sängen och jag hittade henne så mitt på dagen efter. Så när det kommer till denna tid är det tufft trots att åren gått. 😭
Sen är det annat också i mitt liv som är tufft det gottar ihop sig😅 Haft extremt tuffa månader 3 st nu. Mycket vård, mediciner, tjaffs med mina skor jag får via remiss som de skickade till inkasso för jag blev sjuk och kunde inte hämta dem och skrev ju in och avbokade. Ändå skickade de fast jag inte ens fått skorna 🙄 å massa mer kostnader när man redan lever på svält lön som sjuk. En liten grej räcker för att hamna snett och det ska gudarna veta att jag haft utgifter pga min kropp som inte nånstans fungerar som det ska. Inte heller får man hjälp med det i landstings vården utan man måste ta till privat vård. Å hjärtat ska vi inte ens tala om🥵
Så just idag en skit dag blev det. Helg och fint väder och som vanligt sitter man liksom av tiden och väntar på vad? Att nån ska få en timma över lite så faktiskt och det är min känsla. Men visst jag har ett ansvar själv att styra upp och hitta sysselsättning som ger energi och med folk i samma sits. Saknar mitt gamla liv just i dag med alla härligt upptåg man drog iväg på med vänner då.
En sak jag märkt är när andra får eller har det svårt är det oftast så förstående, empatin flödar. Märker att jag som alltid klarat det mesta och fightas mot mycke där förväntas det liksom att jag ska ställa mig upp, borsta av och gå vidare som nån sorts duracell kanin. De som händer mig att är utanför rätten att vara kedsen, låg och slutkörd eller ens få prata om det för då är de på nått sätt oviktigt och ingenting. . SOM jag ställt mig upp och fortsatt i alla år för jag är sån.
Jag har inte bett om hjälp ens krävt uppmärksamhet odyl för jag är sån. Men idag och för länge sen försvann orken och lusten helt ärligt talat ur mig. Den dagen jag gick in i väggen 2019 och ambulansen fick hämta mig för jag var bokstavligen en pöl i soffan helt oförmögen att ens stå på benen så illa blev det. Alla dödsbud , livshotande blodförgiftningar, se min pappa så sjuk och ett boende som höll på ta livet av honom gång på gång och alla vak dygn på akuten ja det knäckte mig helt. Ändå dagen efter kollapsen ringde sjukhuset och sa att pappa nog inte skulle klara sig och jag var tvungen resa mig upp egentligen från nått jag inte kunde resa mig upp från ens. Men jag skulle aldrig låta pappa vara ensam så jag lånade krafter nånstans ifrån fråga mig inte vart och drog till ett sista vak för gång vet inte vad i ordningen. Men han överlevde även den gången.
Men alla dessa år med precis allt har ju satt sina spår och jag tror aldrig mer jag blir den jag var. Och jag kräver inte att nån ska tycka synd det är inte jag men förståelse att jag är hekt slut i dag och faktiskt gör så gott jag kan och behöver verkligen inte pekpinnar och dumförklaringar att jag skulle vara nån mindre vetande. Det gör mig ledsen . Och det värsta att jag åkt alla dessa gånger till akuten med mitt hjärta och det inget varit??????? Det gör mig fly förbannad.
Dags att verkligen se mig om min omgivning tror jag.
Tack o lov har jag klokt folk runt mig och så tacksam för dem mer behöver jag inte. En gång till jag får höra att det inte är något med mitt hjärta 😡 Låt mig vara i fred bara känner jag för jag är ju bara en mindre vetande totalt utan kunskap/erfarenhet eller nått . Funderar faktiskt på stänga av min telefon ett tag. Skulle behöva lite lugn och ro . Känns som det är nog nu.
Tack!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar