Måndag och ny vecka började med sol, lite rosa himmel ömsom gråmulet. En ny tråkig dag helt enkelt😩 Inget roligt händer och denna oro gnagandes om vad som komma skall med mitt hjärta. Tänker ganska mycket på detta just nu och det är svårt att ta in att jag vid 59 års ålder fått reda på att jag varit hjärtsjuk hela mitt liv och ingen har sagt nått, sett det etc. Hur sjukt är inte detta? Att också min mamma varit det hela sitt liv och att förmodligen som det ser ut är min dotter det också. Det är galet sjukt!!! Försöker minnas om mamma nånsin sa att hon hade hjärtklappningar odyl men kan inte ens minnas det. Skulle bara vilja prata med henne nu om allt detta för hon hade säkert lugnat ner mig lite. Var det nått som var starkt den dagen mamma dog var det ju hennes hjärta, ja tänk va. Det känns vidrigt ensamt i detta just nu för har ju precis aklimatiserat mig med denna mastcells sjukdom de också hittade i mitt DNA för inte så länge sen. Hur mycket skit har man som ligger i kroppen och gömmer sig 😲
Jag tror att alla människor bär på skit de inte vet om i nån form. Är man redan sjuk som jag och väl medveten om att läsa och fråga sig fram benar man nog ut mer än alla de som går ovetandes vad de bär på. För dessa säger det pang ev i stället. Men hjärtat är hjärtat inget man leker med så är det ju. Har läst på om detta ajmaline test nu lite mer som skall göras på mig att provocera fram arytmi i mitt hjärta för att läsa av på EKG om jag har detta syndrom brugada typ 2. Detta görs på småbarn och ej varit nått dödsfall nånsin i världen. Också ett läkemedel som går snabbt ur kroppen efter man gjort det plus att så fort de provocerat fram slutar de så känns lite bättre att läsa på ordentligt sen kan såklart saker hända men man gör det där det finns allt att ta till så att säga. Ska ändå gå till privat hjärtläkare för att få en second opinion och kanske få prata mer än det gjorts hittills vad detta är. På sjukhuset på intensiven löpte det ju mest på i nån slags chock fas att man belt plötsligt hade ett hjärtfel och frågor kommer ju när allt lugnat sig ocb man fattat vad man drabbats av. Fast i mitt fall har jag ju varit hjärtsjuk sen födseln så jädra sjukt. Försöker också minnas om jag kännt nått som barn att det varit jobbigt med hjärt rusningar mm. Jag som tränade så hårt i många år vilket man inte ska med detta men minns ju bara dessa skov som kommit med några års mellansrum liksom. Rejäla hjärtklappningar på uppemot 300 slag /minut och kroppen domnat av och man nästan svimmat . Men dessa har ju alltid gått över och i.o.m att man inte vetat har man ju inte larmat ambulans alla gånger. Å det få gånger jag gjort det har det hetat ångest. Det gör mig mest arg för en gång var det så illa att jag larmade ambulans och de vägrade komma och sa ångest i luren. Jävligt illa då det var arytmi.
Nåväl, trista dagar och det mesta är rätt trist just nu ärligt talat. Vet inte om de är medicinen som gör mig låg men jag känner inte riktigt igen mig själv. Dels blockar ju medicinen mitt hjärta och minsta lilla jag gör blir jag anfådd. Hörde att min kusin fick sluta med medicinen för hon blev helt väck och orkade inget. Det är ju en salig massa biverkningar på denna och inte så trevliga så tror nog jag har ett gäng det känns så. Jag vill så mycket men är låg, orkeslös, orolig, Sjuklig muntorrhet, allergisk snuva mfl. Det mesta känns bara mest trist just nu. Kanske också jag som är van att prata om det som händer inte har den supporten längre så som mamma var. Hon hade själv varit sjuk hela sitt liv, fattade exakt vad man menade och kunde förstå det man beskrev. Framförallt har så mycket otrevligt skit och oro legat på mina axlar i så många år att man undrar om man nånsin ska få åka lite räkmacka i gräddfilen? Eller hur mycket skit ska man orka? För det är ju inte lite man genomlidit fram till nu😩
Det känns som om det kommer aldrig bli bra och man skulle vilja bara deleta och starta om på nått sätt. Jag trivs i min bostad men jag trivs inte i stan den har för många trista minnen och den ger mig inget.😢 De positiva är liksom borta här bara samma slentriana trista. Nåväl det kanske är medicinen som gör det vad vet jag borde nog ta upp detta med min hjärtläkare.
Sen är sorgen fortfarande väldigt påtaglig efter mamma och pappa😢 . Den ensamhet som blev efter allt är jobbig att inte tillhöra en familj, var en del av en familj, ingen trygghet så det är skit tufft. Man räknas inte med nånstans längre , ja det är mycket jag tycker är märkligt ärligt talat. Kanske borde man hitta rötterna uppe i Norrland där jag vet de finns kvar, släkten, få vara nån i ett sammanhang liksom.
Nåväl vi får se hur det blir med allt frågorna är många nu.
Men trots allt är det ju så här.
Nu ska jag kika på Farmen och intrigerna där😉 så säger på återhörande och natti natt 😚❤